Neménier 1 – 15
*
Den kraftige mannen sitter djupt nedsjunken i sin enorma skinnfåtölj. Framför honom sprakar det från den öppna eldstaden, men hans tankar är inte i eldens flammor. Han fingrar på den bit av guldmithril som han bär i ett skinnband runt nacken. Hans minns det som igår – den dag då han ärvde amuletten från sin far. Det var ett stort ögonblick, för det betydde att han nu var ansvarig för skolans framtid.
Men nu hade flera män frågat efter den. Och vissa av dom har verkat väldigt måna om att få tag i biten. Lite väl måna för att det ska vara säkert, tänker mannen. Han undrar vad den guldfärgade biten egentligen är för något. Han har nu fått reda på att det är en bit av av något större. En bit av en sedan länge gömd artefakt...
*
Den vackra kvinnan sneglade med ett leende på sin syster. Männen som hade kommit till dom denna dag var inte bara nyfikna, de var lättlurade också!
"Varför skulle vi ge er tillträde till våra arkiv?" frågade hon menande till mannen från norr. Han hade tydligt varit intresserad av henne sedan de först möttes och hon började med sin blick långsamt linda honom runt sitt lillfinger.
"Vi har anledning att tro att er ätt för länge sedan utsattes för en förskingring som också avsatte er från tronen. Vi har också anledning att tro att er förmögenhet inte bara består av silver och guld, utan även väldigt speciella föremål. Magiska föremål."
Kvinnan höll minen men inombords var hon oroad. Kanske var männen inte så lättlurade ändå. Det vore således bäst att ha dom nära, så att systrarna kunde ha dom under övervakning, åtminstone tills dom inte behövdes längre...
*
Snön yrde över stadens tinnar och torn. Här, uppe på bergstoppen, kunde man tro att det skulle vara ännu värre att vistas än nere på höglandet, men av någon märklig anledning märkte man knappt av snöstormen när man väl släppts in i den stängda staden.
Hit hade männen kommit för att prata med berget, men fick istället tala med stadens råd som intresserat lyssnade på varsel om stundande, mörka tider och om artefakter sedan länge gömda och utspridda över det Gelorianska riket. Alla männen i rådet lyssnade intresserat, vissa betydligt mer intresserade än andra...
*
Då natten inträder kliver två gestalter upp på hamnen i den stränga kylan. De stannar upp, ser sig omkring, och tittar slutligen på varandra innan de båda nickar bifallande varvid de ger sig av, upp i Addenborgs mörka men upptända gator. Takåsarna gnistrar i månskenet och stjärnorna blinkar gynnsamt i nattkylan. Där Riddartornet möter himlen kan man ana en Drakryttare som just går in för nattvila.
*
En halv meter snö i mitten av Neménier, det är inte varje vinter i Gelorien som är så hård mot invånarna. Medan vissa smider ränker sparar andra krafter för den kommande kylan. Det finns också dom som kämpar sig framåt i ett sökande efter glömd kunskap...
Tyst.
Mörkt.
En miniatyrflod av vätska letar sig fram mellan skrovliga upphöjningar.
Ett dovt bakgrundsljud över kalla, mörka väggar.
Mullret avtar.
Det svaga, röda bakgrundsljuset letar sig sakta fram och bildar underliga skuggor.
Konturer och detaljer tar sin form.
Ovala pelare i oändliga rader.
Tyst.
Sten.
Höga.
Rött skimmer.
Dropp.